Villa i Siderno, Reggio Calabria

Jag hade varit på semester i Kalabrien i några dagar, utan några särskilda planer. Jag hade valt en lugn plats på den joniska kusten för att varva ner, läsa och andas. En eftermiddag, när solen sakta gick ner bakom kullarna, fann jag mig själv promenerande genom centrum av en liten by nära stranden. Jag minns inte ens namnet. Men jag minns den där antikvitetsbutiken väl.
Fönsterutställningen var ett fascinerande kaos av bortglömda föremål, och i mitten, i en liten låda med blekt blå sammet, fanns det där: ett korallhalsband, en varm, livfull röd färg, som vissa soluppgångar över havet. Jag gick in nästan utan att inse det.
Ägaren, en vänlig äldre man, berättade att halsbandet tillhörde en ung kvinna som bodde i Siderno för många år sedan. Han kunde inte berätta mycket mer, men något med det föremålet hade redan fängslat mig. Jag köpte det.
Senare, på hotellet, när jag öppnade lådan, hittade jag ett brev gömt under sammeten. Det var ömtåligt och gulnat, skrivet med en elegant handstil. En man förklarade sin kärlek till en flicka som bodde i en villa i Siderno och beskrev en magisk plats: en väldoftande citruslund, en liten balkong med utsikt över tystnaden och en röst som sjöng och trodde att den inte hördes.

Dessa ord berörde mig så djupt att jag impulsivt bestämde mig för att åka till Siderno. Staden var inte långt borta; faktum är att dess läge omedelbart fängslade mig. Den låg mycket nära havet, men några gator bort var tillräckligt för att befinna sig omgiven av ett grönt, kuperat landskap. En perfekt balans mellan kust och lugn.

När jag gick genom gatorna i den historiska stadskärnan lade jag märke till en palmkantad allé. Jag stannade till. I slutet av allén öppnade en gammal järngrind sig mot en trevåningsvilla. Varje våning var unik: en enkel och stram, en annan utsmyckad, och den översta... Elegant, med en liten blomsterprydd balkong.
"Var och en är unik, liksom ni systrar, och den sista bär din nåd och tittar ut ensam, liksom jag, för att lyssna till din melodiska röst."

Dessa ord fanns i brevet. Jag tvivlade inte: det var huset.
En man beskärde trädgården. En trädgårdsmästare. Jag närmade mig, och han såg min nyfikenhet och bjöd in mig. Medan vi gick bland de övergivna citrusträden och igenvuxna stigarna berättade han villans historia. Den hade tillhört en adelsfamilj, sedan stått tom i årtionden. Nu var den till salu.
"Den behöver mycket arbete", sa han till mig. "Men strukturen är gedigen, och potentialen... är enorm, och dessutom är marken byggbar."
Han hade rätt. Rummen, trots att de var dammiga, behöll originaldetaljer: terrazzogolv, fresker i tak, smidesjärnsräcken. Trädgården var en bortglömd skatt, med århundraden gamla träd och havets doft bara några steg bort, och de två halvt förfallna byggnaderna bakom villan – så mycket kunde göras.
Jag tänkte omedelbart på möjligheterna: ett boutiquehotell, lyxlägenheter, en vidsträckt resort, en plats för kreativa reträtter eller bröllop omgivna av grönska, med stranden mindre än fem minuters promenad bort. Siderno är strategiskt beläget: bekväma transportförbindelser, växande turism, ett milt klimat året runt.
När jag klättrade upp till tredje våningen nådde jag den lilla balkongen. Jag stannade. Vinden rörde knappt de dammiga gardinerna. Jag tittade mot horisonten och slöt ögonen. Jag kunde nästan höra den där rösten, svag, sjunga en bortglömd melodi.
Kanske var det inte en slump att det där halsbandet hade kommit till mig.
Och kanske var den här semestern inte bara menad för att jag skulle slappna av...