Villa i Baone, Padua

Mitt namn är Augusto, jag kommer från Rom och jag har vandrat i sju dagar. Allt jag bär med mig är en sliten mantel, en kanna vin, och löftet jag gav till Bacchus: att nå hans heliga kullar, de som de kallar Euganeiska, för att hedra honom under årets längsta natt. De säger att där uppe, bland vingårdar som rör vid himlen, guden fortfarande stiger bland människor. De säger att den som dansar till gryningen kommer att få som en gåva ett år av ren glädje.
Jag följde Postumiavägen, sedan vered norrut där bergen blir milda och du kan lukta vilda druvor innan du ser dem. Igår korsade jag en ekskog. Idag, strax efter middagstid medan solen brände min nacke och mina skor reducerades till spillror, såg jag en villa.
Det är inte som de jag känner i Rom-stängd och svår. Denna är öppen och generös. Det verkar stiga från själva jorden som om dess väggar är rötter och dess tak en gren sträcker sig mot solen.
Jag närmade mig den. Trädgården sträckte ut sig framför mig för en enorm sträcka – jag räknade steg; kanske tio tusen armar med längd på land – alla prickade med gamla olivträd och högt gräs böjda som ett hav under vinden. Jag knuffade öppna träporten. Det var inte låst. Kanske var detta hur Gud ville ha det.
Jag gick in.
Genast upptäckte jag trappor som leder ner till en underjordisk nivå. Driven av nyfikenhet, jag följde dem och befann mig i en stor taverna. Det är mörkt och svalt med en enorm eldstad fortfarande luktar av bränt trä. Jag tänkte på vintern nätter när snö täcker kullar utanför medan vi dricker varma inuti berättar historier till midnatt – en plats för gudar av vin och vänskap.
Jag gick upp igen där två enorma salar väntade på mig – stora som tempel fyllda med fönster som tittade ut över bergssluttningar in i slätter under oss alla runt – i en hall i mitten stod en ugn – en låg bred härd där bröd kunde bakas eller kött rostas för hela stammar! Min hand vilade på sten – det kändes varmt! Någon hade tänt eld för bara några timmar sedan!
Längre fram ligger köket stort prydligt bredvid står rum fodrade sten badkar vattenkanaler – tvättstugan en gång kvinnor skrubbade tunika sjunga sånger tillsammans här för länge sedan också!
Men det som slog mest vackra kom ut genom dörrar bortom kök nedför trappor leder till verandan stående tröskel andetag tas bort helt bedövad syn hälsade ögon vidsträckt expansiv öppnas långt innan blicken sträcker sig långt off avstånd Colli Euganei utvecklade fläktliknande gröna lila under eftermiddag solterrass vingårdar cypress lundar avlägsna byar uppfällda höga toppar ovanför dalar nedan... tankes tävlade om Bacchus bor någonstans säkert måste vara här.
Klättra första våningen hittade sovplatser rymliga ljusa varje badrum privat liten terrass mot söder föreställt vila liggande säng fönster jar söt doft lind blommor drivande mjukt inom tystnad omslutna omgivningar nära miles bort buller Forum vagnar marknaden gråter mannen kanske aldrig sova så gott någonsin innan nu?!
Jag gick tillbaka ner i trädgården. Jag gick bland olivträden - det finns dussintals av dem, alla mina, om denna villa var min - och fyllde Olla med vatten från en källa jag fann gömd bland klipporna. Sedan satte jag mig ner. Jag drack. Jag såg solen sakta sjunka bakom kullarna.
Festivalerna i Bacchus börjar ikväll. Jag skulle klättra högre, där brasor redan brinner och ljudet av trummor kan höras. Men något håller mig kvar här, i denna villa som har välkomnat mig som en son.
Kanske Bacchus inte vill att jag ska dansa bland publiken. Kanske gåvan guden vill ge mig är något annat.
Han kanske erbjuder mig ett hem.
I natt ska jag sova under Portico, med olivträden stående vakt och bergen vaka över mig och om i morgon, när jag vaknar, guden talar till mig igen, ska jag svara.
Eftersom en man passerar, kommer högtider till ett slut, men en villa som denna – på dessa kullar, med denna trädgård, med detta ljus – är för evigt.